.

Jag är inte den som skriver ut alla sina känslor på bloggen, jag berättar inte alltid hur jag känner för varken min familj eller för mina vänner. Det syns inte alltid på mig hur mycket tankar som snurrar omkring i mitt huvud och hur mycket sorg jag kan känna. Jag tänker på min mormor varje dag. Och det är inte en gång om dagen heller. Det är väldigt många gånger. Men jag visar det aldrig och hellst av allt vill jag gråta. Jag saknar henne så otroligt mycket och igår var det så himlans svårt att vara i den lägenheten där hon bott. Där jag vart så många gånger när jag vart liten. Delat massor med skratt i. Men det var även i den lägenheten hon dog av cancer. Den där dumma cancern. Snart är det 6 år sen och åren har gått fort. Men det slog mig verkligen igår hur jävla mycket jag saknar henne. Det gör verkligen ont. Hur några år jag fått delat med henne. Livet kan vara så jävla orättvist. Klart jag är glad över dom åren jag haft med henne. Men dom senaste åren jag vart med henne har inte vart bra. Hon har legat på sjukhus mer än vad hon förtjänar. Hon var en sån fin människa. Och ville alla alltid väl. Varför just hon?

Jag sitter med tårfyllda ögon just nu och det känns ändå på ett sätt väldigt skönt att ha fått släppa ut massa tankar på att skriva. Det är inte så dumt ändå att skriva ner det någongång. Ni behöver inte läsa detta. Men jag skrev det mer för min egen skull och inte för uppmärksamhet. Har aldrig skrivit ut mina känslor på det här sättet för jag är rädd för vilka som läser det jag skriver och självklart att folk ska tycka att jag är patetisk. Men det jag ville säga är att jag saknar dig så mycket mormor.